Litteratur om fotogenlampor – Både fakta och berättelser
Här finns litteraturtips som rör fotogenlampor, och hur man levde på den tiden, som smakprov lite citat och utdrag att läsa. Något lite om gamla elektriska lampor.
Skicka gärna in tips på litteratur. Även tips om sidor på internet med fakta om fotogenlampor är välkommet.
Stora samlarboken, ur serien Stora idéböckerna, ICA förlaget 1977
Utdrag ur avsnittet “Fotogenlampor”
Sid 240
Den gamla handlyktan
…Den åttkantiga formen går tillbaka till tiden då det inte fanns glas. I boken Värend och Virdarne, som är skriven på 1860-talet kan man läsa följande: ”Hinnan eller mellangärdet i den slaktade oxen begagnades till hinne-fönster och till hinne-lyktor.” Man tog vad man hade. Den tunna hinnan sveptes helt enkelt runt lyktan och den släppte hjälpligt genom ljuset.
För att komma åt att tända ljuset drar man upp ljushållaren med ljuset till hålet i lyktans överdel. En annan typ av ljuslyktor har en liten dörr istället…
De första fotogenlamporna
Från Boda i Dalarna berättas om en primitiv fotogenlampa som brukade placeras på eldstadsmurens hylla i fähuset, när kvinnorna sysslade med sitt arbete där morgon och kväll. Den var gjord av en liten medicinflaska, som bara rymde ca 1 dl fotogen. Genom korken gick ett rör som veken träddes igenom. “Då man med en brinnande sticka tände lampveken brann lampan med ett nödtorftigt ljus.”
sid 243
Tio år senare började man använda handlampor av bleckplåt, berättas från Boda. De hade handtag och hängare, brännare och glas och placerades ovanför matbordet.
Den enkla hänglampan med funktionell plåtskärm, invändigt vitmålad, blev den mest använda belysningen i lantköket och i stadsvåningarnas kök och enklare utrummen.
Fotogenlampornas utveckling
1870-talets lampor hade oljehus av glas eller zink som satt fast vid foten, också den oftast av zink. Kuporna var ofta i tulpanform med graverad dekor, men runda kupor förekom också. Hade lampan skärm av mjökvitt benglas, vanligt på läslampor, var den konisk. På salongslampor kunde foten vara utformad som en figur i zink som bar oljehuset på huvudet.
1880-talets nyhet var tyska lampor med insatsoljehus som kunde tas av vid påfyllningen av fotogen. Det satt ofta i ett urnformat, rikt dekorerat underrede. Svällande barockdrag blev vanliga. Praktlampornas urnformade underrede gjordes efter1886 ofta i mångfärgad majolika från Rörstrand.
sid 244
Benglasskärmarna blev runda, halvsfäriska, i stället för koniska. Hänglampor och vägglampor hade ofta genombruten krog som underrede för oljehuset. Bronserad zink var fortfarande det vanligaste materialet.
Inte förrän på 1890-talet blir mässing ett vanligt material i lampfot och oljehus. Både bords- och hänglampor görs i gjuten mässing, Det nya materialet gör att dekor och form stramas till, mässing gör sig bäst i blanka släta ytor. Mässingen användes mest i dyrare lampor….
…Vid sekelskiftet försågs finlamporna för salongen gärna med hög pelarfot av marmor eller marmorimitation med kapitäl och beslag av galvaniserad zink. Jugendstilen gör sig gällande med slingrande växtliknande former på lampfötter och hänglampornas hållare. Under kriget uppstod brist på mässing och hamrat järn blev det vanliga materialet.
Stora auktionshandboken – Jane Fredlund – RABÉN PRISMA 1998
Utdrag ur boken – avsnittet Porslin
Sid 52
Majolika
Prydnadspjäser av majolika var oerhört populära under det sena 1800-talet. Majolikan har fått sitt namn efter Mallorca, som var utskeppningshamn för keramik, och användes först som benämning på en flerfärgad italiensk keramik från 1400- och 1500-talet, som 1800-talsmajolikan avsåg att likna. Den rikt dekorerade 1800-talsmajolikan har rik naturalistisk reliefdekor och glasyr i starka färger.
Rörstrand tillverkade majolika 1868-ca1930, Gustavsberg 1869-1911. Urnor, piedestaler, vaser, fruktskålar och t o m kakelugnar gjordes i majolika.
Utdrag ur boken – avsnittet LJUSSTAKAR, LAMPETTER, LJUSKRONOR OCH LAMPOR
sid 120
När fotogenlamporna slog igenom på 1860-talet innebar det en ljusets revolution för människor som dittills fått reda sig med svagt flämtande talgljus och svårskötta, osande oljelampor. 1859 kom man på en teknik att utvinna fotogen ur den mineralolja som just upptäckts i Amerika…
…1870-talets lampor hade fot av zinklegering och oljehus i samma material eller av glas. Kuporna var ofta tulpanformade eller klortunda…
sid 121
Bilden: Höj och sänkbar hänglampa i bronserad zink från 1875 för fotogen… …Den koniska skärmen är typisk för de tidiga lamporna. (se boken för bild)
På 1890-talet blev mässing det vanliga materialet i lampfot och oljehus. Bords- och hänglampor gjordes i gjuten mässing med stram dekor. Dessa lampor var dyra, men från 1902 erbjöd Böhlmarks billigare lampor av pressad mässingsplåt…
…På 1910-talet blev hamrad koppar ett populärt material, men med första världskriget uppstod brist på koppar och mässing och hamrat järn blev en vanlig ersättning. Dekoren präglades av stel senjugend eller drakslingor i fornnordisk stil.
Ur avsnittet Klockor
Sid 186
Brännförgyllning är en gammal metod att förgylla metall så att den liknar guld. Den användes fram till ca 1850, då metoden förbjöds som alltför farlig för sina utövare.
Vid brännförgyllningen användes kvicksilver som avgav livsfarliga ångor. Förgyllarna dog i förtid av kvicksilverförgiftning. Det sägs att man i Frankrike löste problemet genom att låta fångarna i Bastiljen utföra förgyllningen, varigenom kostnaderna för fångvården nedbringades avsevärt.
Ur avsnittet Glas
Sid 64
Kristallen den fina
Genom en tillsats av blyoxid i glasmassan får man kristallglas, som när det slipas får en ljusbrytande, gnistrande effekt. Kristallglas är anmärkningsvärt tungt och kännetecknas av att glaset ger ifrån sig en ihållande klingande ton när man knäpper med fingret mot det.
Kosta glasbruk var tongivande när det gällde servisglas. Där anlades cirka 1850 ett särskilt sliperi och sliptekniken utvecklades snabbt. Vid denna tid var det modernt med fasettslipad kristall med strama linjer
Sid 65
På 1870-talet kom olivslipningen. Glasen dekorerades med ovala slipade fördjupningar, oliver, i täta eller glesa rader. Mot 1800-talets slut kom skärslipningen, med djupa V-formade skär i rut-, diamant- eller stjärnmönster.
Intressant om det mesta som går att köpa på auktion.
Lilla Antikboken, Jane Fredlund, Dag Nobenskiöld,
Ordalaget Bokförlag 2001
Utdrag ur avsnittet Glas
sid 91
Vanliga slipningar
Omkring 1850 – fasettslipning med stora fasetter; sk mormorsslipning…
1870-talet – olivslipning med ovala slipade fördjupning, oliver…
1800-talets slut – skärslipning, med djupa V-formade skär i rutor, solfjädrar eller stjärnor.
Sekelskiftet 1900 – rika och varierade skärslipningar efter engelsk eller amerikansk förebild.
1900-talets början – blomslipning, eller tailléslipning, omväxlande sidenmatt och blank dekor av blommor och blad.
sid 97
Tumregel: Äldre pressglas är blåsigt och ojämt i massan, medan nyare pressglas är klart, utan orenheter och blåsor.
Faktabok i perfekt format att ha med i ficka eller handväska på auktionen, informativa bilder o teckningar av stämplar och typiska drag för varje tidsperiod, späckad med lättläst fakta, trots det behändiga formatet.
The social history of lighting, William T. O´dea B.SC. M.I.E.E.
Keeper in the Science Museum, London
1958 Routledge and Kegan Paul, London
Utdrag ur boken – avsnittet Bad light
sid 23
The introduction of kerosene (paraffin) on a large scale, beginning about 1869, caused a minor social revolution in the lighting field. The kerosene lamp was simple, reasonably safe, very easy to manage, almost odourless and pleasantly bright. While gas had been a boon to the townsman for many years, kerosene did practically as much for the country dweller at very modest expense. The Pennsylvania oilfields yielded prolifically enough to fill a demand that rocketed as the countryman found himself at last able to compete with the townsman for lighting comfort. Oil in quantity was exported from the United States to Europe and elsewhere and the ubiquitous kerosene lamp provided a light adequate for work or leisure.
Utdrag ur boken – avsnittet Light for the Home II
sid 56
In 1890 a report on lamp accident was submitted to the Chief Inspector of Explosives in Britain…
…Some were caused by filling up with benzene instead of lamp oil. Others by winding the wick right down into the oil reservoir. Blowing down the chimney to put the flame out might result in an explosion. The wind might in some circumstances do practically the same thing. Most explosions were, however, so slight that they did not even break the reservoir, but many stil had dangerous and sometimes fatal consequences. They recommended the lamps should have metal reservoirs, special means for extinguishing, and above all carefully fitting wicks loosely plaited of long staple cotton and just long enough to reach the bottom of the reservoir. Lamps, they said, should be kept thoroughly clean; charred wick and dirt removed and the oil reservoir filled every time before use. The part of the wick in the oil should be enclosed in a tube of thin sheet metal, open at the bottom, or in a cylinder of fine wire gauze.
Enormt trevlig bok om allt i ljusets historia, fylld av fakta och en del roliga detaljer och med enstaka bilder. Hur man eldade i fyrar, varför man snoppade ljus med ljussax, kvaliten på ljus, var man använde gas respektive fotogenlampor mm mm
På engelska, men tämligen lättläst.
SCHÖNHEIT DER PETROLEUMLAMPEN, ANTON KREUZER, UNIVRSITÄTSVERLAG CARINTHIA, 1990
Mycket fakta om tyska fabriker som tillverkat fotogenlampor och tillbehör, även bilder. För den som är riktigt intresserad och bekant med det tyska språket.
Lite fakta om järn, mässing, koppar, tenn och silver:
Lilla Antikboken, Jane Fredlund, Dag Nobenskiöld,
Ordalaget Bokförlag 2001
sid 148
Järnföremål med polerad yta får inte beröras med bara händer. Rostangrepp med tydliga fingeravtryck är tyvärr alltför vanliga.
Det är en dödssynd att ta på klingan till ett blankvapen.
Ytbehandling mot rost
Svarbränning med linolja: Föremålet gnids in med linolja och uppvärms tills linoljan börjar ryka. Järnet får en svartglänsande yta…
Ta bort stearin från järnstakar
Varning: Skrapa inte bort stearinet. Blöt tidningspapper och lägg i botten på en långpanna. Lägg ljusstakarna ovanpå och sätt ugnen på 100 grader: Ta ut stakarna när allt stearin smält och gnid dem rena med hushållpapper. Klart!
Skötsel av koppar
Snabbt sätt att putsa koppar och även mässing:
Koka upp vatten. Tillsätt 1 msk vinsyra och 2 msk tvättmedelspulver per liter vatten.
Lägg koppar- eller mässingsföremålen i badet. Stora föremål som inte täcks av badet rullas runt så att lösningen kommer åt överallt. Tvättpulvret har ingen putsverkan utan rengör från fett och smuts.
Skölj väl efteråt. Efterputsa eventuellt lätt med putsvadd som inte repar, för högre och mer varaktig glans. Tag bort rester av gammalt putsmedel i skrymslen t ex vid handtag och lockknopp. Rester av putsmedel kan fräta.
sid 162
Datera mässing
Man märkte förr inte mässing med årtalsstämpel och tillverkarstämpel så som var påbjudet för föremål av silver och tenn…
…Riktigt gammal mässing från 1600- och 1700-talet är inte stämplad. Ca 1825 började Skultuna stämpla sina alster.
Utdrag ur boken – avsnittet Tenn
Tenn är en legering av tenn med antimon, bly, vismut eller zink och förekommer i Sverige i tre kvaliteter.
Så stämplades tennet
Sverige är det enda land som årsstämplat sitt tenn, vilket gör gammalt svenskt tenn intressant för samlare. Förutom årtalet anger tennstämplarna ursprungsort och tenngjutarmästare. Enligt en kunglig förordning från 1694 skulle tennets kvalitet anges med olika antal stämplar:
Två stämplar: Enklaste kvalitén , som inte var lämplig till hushållsgods. Sällsynt.
Tres stämplar(två mästarestämplar och en stadsstämpel): Mellankvalitén, med 83 procent tenn.
Fyra stämplar (två mästarestämplar och två stadsstämplar): Det finaste tennet, med 97 procent tenn.
Det finaste tennet kunde också efter engelsk förebild förses med stor stämplar med en ängel eller en ros för att ange särskilt hög kvalitet, s k ängelskt tenn.
sid 171
Vårda gammalt tenn
Aktas för värme! Bränn inte ner ljuset i en tennstake . Värm aldrig ett tennfat i ugnen!
Enklast sköter man tenn föremål genom att diska dem i varmt vatten med såpa.
Utdrag ur boken – avsnittet silver och nysilver
sid 179
Skilj på pläter, nysilver och nickel
Pläter (av engelskans plate, platta) framställdes genom sammanvalsning av en oädel metall, oftast koppar, mellan två tunna skikt av silverplåt. Metoden uppfanns på 1740-talet…
Kännetecken: på nötta ställen lyser kopparen igenom rött, kallas bleeding på engelska.
Nysilver, framställt på galvanisk väg, kallas i England electro-plate (ofta märkt EPNS, Electro Plated Nickel Silver). Förväxla inte med pläter, som kallas Sheffield plate.
sid 180
Nickel, förnicklad mässinng, ett billigare alternativ till nysilver, användes i massfabricerade…
Alpacka, en legering av god kvalitet med hög nickelhalt.
sid 183
Snabbaste sättet att putsa silver och nysilver:
Lägg aluminiumfolie i en rostfri diskho. Lägg besticken på folien. Är det många bestick kan man lägga dubbla lager bestick med folie emellan.
Koka upp vatten. Häll i ½ dl hushållssoda per liter vatten… Häll den kokande lösningen över silvret som ska täckas helt. Bli inte förskräckt för att det bubblar! Låt silvret ligga tills bubblandet lagt sig.
Ta upp silvret, diska och torka med handduk.
Obs! Används inte för föremål med förgylld insida, som t ex saltkar. Ej heller för gamla knivar med skaft fästade med harts, som kan smälta av det heta vattnet, eller för silver med svartpatinerad dekor.
Faktabok i perfekt format att ha med i ficka eller handväska på auktionen, informativa bilder o teckningar av stämplar och typiska drag för varje tidsperiod, späckad med lättläst fakta, trots det behändiga formatet.
Stora samlarboken, ur serien Stora idéböckerna, ICA förlaget 1977
Litet utdrag ur avsnittet “Mässing – bondens guld”
sid 21
Vad är mässing?
Mässing är en legering av 2/3 koppar och 1/3 zink. Ökas kopparhalten blir mässingen rödaktig som i legeringen pinsback, uppkallad efter engelsmannen Pinchbeck. Malm kallas lite godtyckligt gjuten mässing som är mörkfärgad genom att bly eller tenn ingå i legeringen.
sid 22
Gelbgjutare och mässingsslagare
Men det var inte bara bruken som tillverkade mässingssaker. Gelbgjutarna – av tyskans gelbgiesser = gul (metall) gjutare – blev vanliga under 1700-talet och under 1800-talet fanns minst en i varje stad. De göt ljusstakar, ljuskronor och mortlar. Deras konkurrenter mässingsslagarna arbetade med mässingsplåt och hade stort anseende som skrå.
Bilden – Ljussaxar har hört till husgeråden sedan 1600-talet. (se boken för bild)
Utdrag ur avsnittet “Tenn: gjutet, svarvat och dekorerat”
sid 30
Det svenska tennet är bättre utforskat än något annat lands. Det beror dels på det statligt påbjudna systemet att stämpla tennföremålen med mästarstämpel, stadsstämpel och årsstämpel som fungerat från 1600-talet fram till 1912…
Det finaste tennet hamrades
De flesta tennföremålen göts i formar. Efter gjutningen efterbehandlades runda föremål i en svarv, där ojämnheter slipades bort. Slipning och polering var viktiga efterarbeten, som gav föremålet dess slutliga karaktär.
Sid 31
Man dekorerade ibland ytan t.ex. med hamring. I Tyskland förekom redan på 1400-talet att men med en kulhammare hamrade fram en kretsformig dekor. Så småningom kom denna cirkelformiga hamring att betraktas som ett kvalitetsmärke för det bästa och renaste tennet, det fyrstämlade tennet…
…Tennföremål kunde också dekoreras med gravering. Välkommor och andra skråföremål, liksom bröllops och dopgåvor kunde förses med graverade inskrifter. Fräckling och kirrning kallas graveringar som gjordes med speciella verktyg som gav sicksacklinjer respektive prickade linjer.
Sid 33
Tennstämplar och tennskojare
…Skickliga förfalskare är i farten…
Datering
…Tennstämplingen kom till för att kontrollera att föremålen höll den lagstadgade halten av tenn och inte innehöll mer bly än vad som var föreskrivet…
Så stämplades tennet
Tennet indelades i tre kvaliteter. Den bästa måste innehålla 97% tenn, den sämre minst 83 % och den sämsta minst 67 2/3 procent.
Den bästa kvaliteten försågs med fyra stämplar, två stads- och två mästarstämplar. Under 1700-talet lade man gärna till ett par stora ”reklamstämplar”…
Sid 44
Britanniametall
Britanniametallen var ett vanligt material den här tiden även i andra formgjutna föremål, kaffe- och te-serviser till exempel. Den liknar mycket tenn både till utseende och känsel. Det är också en tennlegering till 80-90 procent, plus antimon, ibland också något koppar
Mer ur boken finns citerat under avdelning om fotogenlampor överst på sidan
Stora auktionshandboken – Jane Fredlund – RABÉN PRISMA 1998
Utdrag ur boken
Sid 98
Engelsmännen hade en hemlighet med sitt tenn, som en flykting undan hugenottförföljerserna, James Taudin, hade fört med sig i bagaget till England i slutet av 1650-talet. Hemligheten var en tillsats av antimon, som gjorde tennet vitare och hårdare.
Intressant om det mesta som går att köpa på auktion.
Lite fakta om gamla elektriska lampmodeller
1000 LIGHTS eds. Charlotte & Peter Fiell TASCHEN
del 1 – 1878 to 1959
del 2 – 1960 to present
Böckerna handlar om utvecklingen av elektriska lampor från Swan och Edison fram till våra dagar. Ett par tegelstenar på 575 sidor vardera innehållande mängder av fantastiska bilder av daterade lampor. Upplägget är originellt. Genom hela böckerna, sida upp och sida ner, löper tre kolumner. Texten är trespråkig på franska, engelska och tyska.
En guldgruva för den designintresserade. Rolig att titta i.
Litet utdrag ur volym 1
sid 29
By November 1879 the commercial production of incandescent light bulbs had begun at Menlo Park. Already at this early stage the two main methods of connecting bulbs to an electrical source had been established – Edison having shosen the screw fitting and Swan the bayonet. Unsurprisingly, the two inventors decided to go into partnership in Britain and in 1880 founded the Edison & Swan United Lamp Company, which late became known as Ediswan.
Stora auktionshandboken – Jane Fredlund – RABÉN PRISMA 1998
Utdrag ur boken – avsnittet LJUSSTAKAR, LAMPETTER, LJUSKRONOR OCH LAMPOR
sid 122
Bilden: Jugentidens favoritampel där glödlampan döljs av glaskupa med slipad dekor infattad i en bred ram av pressad koppar. (se boken för bild)
År 1879 konstruerade Thomas Edison i USA den första användbara glödlampan.
Sid 122
Lampor från electricitetens barndom
De första elektriska lamporna i hemmen anslöt sig ofta till populära fotogenlampsmodeller och det var inte ovanligt att man monterade om sina dyrbara salongsfotogenlampor för elektricitet.
sid 123
En kombination av taklampa och arbetslampa var “skomakarlampan”, en enkel skärm av åt eller glas med vit undersida som spred ljuset. Ofta var taklampan rummets enda ljuskälla. En finess var taklampan med en motvikt, som gjorde den höj- och sänkbar. en pärlfrans mildrade det skarpa skenet från glödlampan.
Skrivbordslampor från ca 1900-1920 har ofta fot av koppar, mässing eller järn och benvit, grön eller orange glasskärm, ibland med pärlfrans. Dessa s k Strindbergslampor har mer eller mindre utpräglade jugenddrag.
Lite om ljus, ljusstakar och lampetter:
The social history of lighting, William T. O´dea B.SC. M.I.E.E.
Keeper in the Science Museum, London
1958 Routledge and Kegan Paul, London
Utdrag ur boken – avsnittet Light for the home (1)
sid 36
The tallow candle must have become fairly common, even in humble homes, in wool-rearing England. It is impossible to raise wool without at the same time, growing meat: so the English yeoman lived on a diet of meat that was the envy of the French peasant, to whom soup from old bones and meat perhaps once a month was the normal fare. Similary with candles, the great flocks of sheep must have provided tallow enough. Animal husbandry was very much a localized affair. If fodder could not be grown and stored, there was nothing to fall back on. Early fodder crops such as lucerne and turnip-rooted cabbage introduced in the 18th century, saved millions of sheep….
In his Good Housewives Day Tusser refers to the tallow candles under the heading `Dusk`:
´Wife make thine own candle
Provide for thy tallow ere frost cometh in
And make thine own candle ere winter begin.
sid 37
At the Court of Louis XIV of France (1643-1715) it was a sign of great favour to be chosen to hold the candle when the king knelt at prayers each night.
sid 54
Candles improved out of all recognition between 1820 och 1840. Firstly there was the discovery by Cambacères, in 1820, that plaiting instead of twisting the cotton wicks resulted in a ´snuffless´candle using the new high-melting-point fatty acids, as the wick bent over into the hot outer part of the flame where it was fully consumed…
…Two years later Gay Lussac introduced stearic acid, and Milly, an Englishman, helped to establish it commercially. In 1831 Milly also impregnated candle wicks with boric acid to eliminate guttering.
Utdrag ur boken – avsnittet Light for travel
sid 89
One interesting example was designed for the use of railway travellers befor the middle of the 19tht century. A short candle in a spring holder was concealed by a half-tube which opened vertically when required for use. The half-tube acted then as a reflector for the candle flame. It had a folding pin at the top which could be opened out to attach the whole device to the coat lapel or to the back of the cushioned railway seat. There is no record of frequent disaster from the use of these contrivances, so presumably the railway traveller of those days was less likely to drop off to sleep over his book or newspaper.
sid 91
In the Mississippi steamboats, early in the 19th century, an iron basket filled with pine knots was swung out on a boom ten or fiftten feet ahead of the bow. Watchmen with bucktes of water were always around in case of fire.
sid 95
In Paris the Abbé Laudati got letters patent giving him a monopoly to hire guides with hand lanterns to travellers by night. Between 1662 och 1682 he established watch post 300 paces apart and charged 5 sols for fifteen minutes to a carrriage and 3 sols to a pedestrian. The watchmen were not only prepared to resist attack, but could quickly get help from the nearby watch posts. In addition, from 1667, the lieutenant of police, M. de la Eyrnie, insisted that glass candle lanterns should be suspended at first-floor level in each street, each containing a candle of 3 to the lb. that would last until after midnight. The King, Louis XIV, backed him in this and recouped the 50,00 punds that i cost over the five winter months each year by means of taxes. The tax was so successful that in 1688 the King obtained 4,000,000 pounds by selling the ringhts in them to entrepreneurs all over France who were charged, on recoupment, with the duty of lighting each town in the provinces. About this time Paris alone burned 1,625 lb. of candles every night in 6,500 lanterns.
sid 110-111
A full and entertaining description was given by John White of London in A Rich Cabinet with Variety of Inventions published in 1651. Under the heading ´How to make a glorious light with a candle like sunshine´he says:
´This is a rare conceit, and fit for those artist or others that perform curious and fine works by candle light, as Jewellers, Ingravers, or the like, or those wich ar weak sighted to reade by, never dazeling the eye.
´Go to the Glass-house, or Glass Shope and let them blow you a thin round Globe glass, bigger than a penny loaf (the bigger the better, with a short neck like a bottle, they know how to make them).
´When you have this Glass, with Glew or Wax, bind a piece of tape or pack tread about the ne´ck or top, making a little loop there-with to hang by; then fill you Glass with the purest Conduit or Spring water you can get putting som Aqua-vite therein to keep it from freezing stopping it close to keep the dust out; having thus done if you will use it at a table or bench, knock a tender-hook or Naile into the Seeling or Shelf, and with a tape or pack thread fasten it to the loope and hang it up; (but a round stick were better to hang it on, putting it into a poast or hole in the wall, that you may let it higher or lower at you pleasure in turning the stick.)
´Then behind you Glass set a candle lighted upon the table, and you shall have a glorious light through the glass and water for your purpose.
Utdrag ur boken – avsnittet Light for the theatre
sid 159-160
The snuffing of the lights, if they were of tallow, was most important and it was by no means unusaual for an actor, in the middle of his part, to attend to a smoking candle. Even wax candles were better with attention. There was a special attendant for candle snuffing as a rule and even though he might interrupt the play nothing was thought of it. Some of the professional snuffers became so expert that in the 18th century they were frequently applauded.
Utdrag ur boken – avsnittet The materials of light
sid 232
Finally, as one of the most unexpected materials of light, there is the firefly. In the West Indies they were caught and put in a wooden cage, or even attached to the big toes of a traveller with a spot of gum so that he might see any snakes in the path at night. Thomas Moore (1780-1882) has a verse:
ánd she´s gone to the Lake of the Dismal Swamp,
Where, all night long, by a firefly lamp,
She paddles her white canoe.
Enormt trevlig bok om allt i ljusets historia, fylld av fakta och en del roliga detaljer och med enstaka bilder. Hur man eldade i fyrar, varför man snoppade ljus med ljussax, kvaliten på ljus, var man använde gas respektive fotogenlampor mm mm
På engelska, men tämligen lättläst.
Stora auktionshandboken – Jane Fredlund – RABÉN PRISMA 1998
Utdrag ur boken –ur avsnittet Ljusstakar, lampetter, ljuskronor och lampor
Sid 114
Ljuset på väggen
Före fotogenlampornas och elektricitetens tid fyllde vägglampetterna en viktig praktisk funktion för att lysa upp stora dunkla rum till fest. Idag tjänar lampetten ett rent dekorativt syfte. Otänd är den ett litet väggsmycke, med tända ljus en stämningshöjande och festlig accent.
Sid 115
Särskilt eftersökta är spegellampetter i par.
Under 1600- och 1700-talen gjorde s k väggplåtar av mässing främst till kyrkorna, av Skultuna och andra mässingsbruk liksom av mässingsslagare runt om i landet. Väggplåten, som bestod av en oval eller åttkantig stor väggplatta med runt överstycke och ljushållare, hade rik driven dekor i relief med snäckor, konvexa bucklor eller hjärtan, som glänste effektfullt och mångfaldigade skenet från de tända ljusen.
Intressant om det mesta som går att köpa på auktion.
Lilla Antikboken, Jane Fredlund, Dag Nobenskiöld,
Ordalaget Bokförlag 2001
sid 74
Bilden: Billigare kommer man undan med ett par spegellampetter som dessa i “gustaviansk stil”, vilket på antikspråk betyder senare tillverkade kopior. (se boken för bild)
sid 75
Speglar från rokokon och gustaviansk tid har delat spegelglas. Högre underglas till mindre överglas i givna proportioner…
…Det var en fördel att inte behöva kassera ett helt glas om det blev blåsor i glaset eller fel i folieringen utan kunna använda mindre bitar av det.
Dessutom var det skatt på spegelglas, efter glasets storlek.
Sid 76
Byt inte ut gammalt glas!
Akta spegeln för fukt. Damma inte en förgylld spegelram med fuktig trasa, då försvinner guldet. Damma aldrig spegelns baksida med fuktig trasa! Hantera en spegel med gammalt kvicksilverglas försiktigt. Använd gärna handskar och ha god ventilation. Dammet bakom spegeln kan innehålla kvicksilver:
Vid foliering används idag flytande silver som täcks av ett tunt kopparlager, spegelglaset är brunt på baksidan. Skillnaden på kvicksilverollierat glas och modernt spegelglas är stor. Kvicksilverglas har en grå färgton, silverglaset en mera gulaktig ton.
Svarta fläckar på kvicksilverspeglar beroro på korrosion, som man inte kan göra något åt. Byt inte ut ett anlupet originalglas mot ett nytt, hur fult och fläckigt det än är.
Sid 81
Rengöring
Vid rengöring av en kristallkrona…
…ljumt vatten och diskmedel. Många mjuka trasor till hands.
Sid 82
Viktigt: Slå av strömmen till kronan.
Damma först av ringarna som prismorna är fästade vid. Tvätta sedan prismorna, en efter en med diskmedelslösningen. Torka efter med torr mjuk trasa. Det tar tid!
Använd inte fönsterputsspray på ljuskronan. Den efterlämnar en hinna som du får problem med.
Faktabok i perfekt format att ha med i ficka eller handväska på auktionen, informativa bilder o teckningar av stämplar och typiska drag för varje tidsperiod, späckad med lättläst fakta, trots det behändiga formatet.
Ljus och lykta – Kulturen 1983 – Tryckt på Berlings, Arlöv 1983
En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreingen för södra Sverige
Ur kapitlet “Fotogenlampan” av Maj Fehrman
sid 155
År 1918 uttalade en direktör vid en stor svensk lampfabrik, att han trodde, att fotogenlampans roll för alltid var utspelad. Anledningen var, att elektrisk belysning då hade införts i stora delar av landet. Tillgången på olja hade blivit allt knappare och priset på fotogen hade stigit; år 1912 kostade en liter fotogen 12 öre, men vid krigets slut upp till 70 öre.
Emellertid återupptogs tillverkningen av fotogenlampor också efter första världskriget. I avlägsna landsändar har bl.a. sportstugorna skapat ett behov av belysning utanför de områden där elektrifieringen genomförts. Faktum är, att i varje fall fram till år 1935 nya modeller av fotogenlampor kommit ut i den svenska marknaden.
sid 158
Bordlamporna brukade från mitten av 1870-talet vara försedda med ett fast oljehus av slätt eller slipat glas. Oljehuset var i sin tur fast förenat med fot och brännare. På brännaren kunde kuporna anbringas, antingen klot- eller tulpanformade. Formgivningen av lampfoten kunde varieras på otaliga sätt liksom materialet. Ibland gjordes foten av gjutjärn, ibland av Rörstrandsmajolika. Ibland formades den som en urna, ibland som en vas med mångfärgad dekor av landskap och figurer, ibland som en gestalt av mytologisk karaktär.
Också hänglamporna har olika huvudtyper. De enklaste hade hängare av järntråd och oljehus av bleckplåt. Sådana, s.k. skomakarlampor, användes i verkstäder, i kök och förråd. Andra mera påkostade typer av hänglampor hade raka eller svängda armar av gjutjärn och klotkupor över brännaren. Andra åter av än mer elegant slag hade korg och oljehus av vitt benglas och ljusarmar, försedda med reflekterande prismor.
Bordlamporna utvecklades, särskilt under 1880-talet, i stor variationsrikedom. Någon gång fick t.o.m. antikens romerska bronslampor stå modell för formgivningen. Under 1890-talet kom tulpankuporna på modet. De var då ofta dekorerade i en eller flera färger, med blommor och grenverk och fåglar. Överhuvudtaget följde både bordlampor och hänglampor under dessa årtionden de härskande stilarna och stilväxlingarna.
En innehållsrik bok med många kapitel om talgdankar, betlyktor, fotogenlampor och elektriskt ljus av många olika författare – rolig och läsvärd.
Gamla ljuskronor av glas och bergkristall , Eva Dyrssen och Katarina Årre, Tryckt hos Bohusläningens AB, Uddevalla 1980
Ur kapitlet Ljuskronor i Sverige – En kort historik
sid 14-15
Under 1700-talet har man skäl att anta att de svenska ljuskronorna av den gängse modellen till största delen tillverkades vid Kungsholm glasbruk i Stockholm (1678-1819) som en tid utnyttjade ett gamalt privilegium på att få slipa glas. Men man vet också att detta glasbruk, troligen beroende på den stora efterfrågan från allmänheten, levererade stora mängder oslipade glas, gjutna isina grundformer, till spegelmakarna i Stockholm, vilka förädlade dem genom slipning. Förmodligen upphörde detta förfarande mot århundradets slut då tillgången blev god på vackert slipade prismor från andra länder. Då uppluckrades nämligen importrestriktionerna. Under 1800-talets förra del strömmande från Irland, England och framför allt från Böhmen stora mängder glas in till Sverige.
Ur kapitlet Glasarmskronor
sid 24
Vid flera av de svenska glasbruken arbetade under 1700-talets senare del och 1800-talets början ytterst skickliga glasblåsare från Tyskland och Böhmnen. De har ibland tillverkat ljuskronor av ett helt annat slag än de nyss beskrivna. Dessa så kallade glasarmskronor är oftast helt hyttarbetade och saknar alltså slipade glasdelar. lasarmskronorna har inte heller någon metallstomme, endast enmittstång av järn. Lusarmar och prydnasspröt av glas är nedstuckna i ljusarmshållare av glas eller i träklotsar som trätts upp på mittstången och som döljas av glasskålar, på insidan målade eller metallfolierade. I stället för slipade hängen har dessa kronor ibland blåsta pärlor och gjutna hängen.
Ur kapitlet Att skilja mellan gammalt och nytt
Sid 43
Rent allmänt kan dock sägas att – liksom beträffande föremål av annat material – oregelbundenhet i utförandet kan vara ett indicium på hög ålder eller åtminstone manuell tillverkning. Men när det gäller glas bör det dessutom finnas andra teckenför att man ska våga sig på en tidsbestämning. Det äldre svenska glaset har oftast en dragning åt grått, rosa eller violett i ställe för den rent v
Boktips om böcker och skrifter om Fotogenlampor:
Klicka på bokens rubrik för att läsa mer.
På Fotogenlampans tid, Rune Wikell
Stämningsfullt upptecknade berättelser och fakta från förr, blandat med bilder ur Åhlén och Holms jubileumskatalog 1899-1909, recept och gamla huskurer.
Lilla Antikboken, Jane Fredlund, Dag Nobenskiöld
Faktabok i perfekt format att ha med i ficka eller handväska på auktionen, informativa bilder o teckningar av stämplar och typiska drag för varje tidsperiod, späckad med lättläst fakta. Rolig att bläddra i, kort avsnitt om fotogenlampor. Ordalaget Bokförlag 2001
